Om oss

Vår historia

Allting började med att jag var femton år och skoltrött. Min bästis Linda skulle åka på ett utbytesår till USA – och skulle hon det så skulle jag. Jag sa det till mamma som tittade på mig och svarade att det hade hon absolut inte råd med. Kanske var det bara på grund av trots eller var så var det ödet eller guds hand som fick mig att snabbt säga: Då flyttar jag till min pappa i Gambia istället. Jag trodde aldrig att mamma skulle gå med på det.


Jag har halva min familj i Gambia och när jag lämnade min mammas lägenhet i Gävle flyttade jag in med mina bröder, kusiner och fastrar i vårt familjehus i stadsdelen Kachikalli, Bakau. Kontrasterna var enorma, vilket passade mig perfekt. I Bakau ligger husen tätt och gatorna är antingen för trånga eller för dåliga för att bilar ska kunna köra där. Folk på gatan är inte som i Gävle direkt – här blir du en del av en livlig diskussion vart än du rör dig. Kachikalli är världens minsta metropol. Det görs affärer till höger och vänster, någon snickrar, en annan svetsar och symaskinernas snabba tickande drar upp pulsen på max. Här skulle jag bo och gå i skolan och det skulle för alltid förändra mitt liv. Jag lärde känna min familj och mig själv.


Där, för 18 år sedan, började jag och mina kusiner spåna runt hur vi skulle göra business tillsammans. Idéerna var många. Min kusin Kinneh tänkte att vi skulle köpa små paljettväskor i Sverige för att sälja i Gambia. Yuma och Sunna ville sy barnkläder och sälja i Sverige. Ous-Boy, min kusin, tyckte att vi skulle investera i en bil som han skulle göra om till en taxi. Tyvärr är jag inte som min pappa som är business ända ut i fingerspetsarna så det blev aldrig någonting av våra planer. Inte förrän nu…


Våren innan valet 2014 upplevde jag att Sverige blev mer och mer öppet rasistiskt. SD fick allt mer utrymme och i samband med det började min äldsta dotter Billie komma till mig med frågor angående sin hudfärg. Hon kunde säga saker som att hon ville vara vit. Vi bestämde oss, för våra barns skull, att flytta till Gambia. För att visa dem att det var okej att vara svart.


Mina barn skulle nu få göra samma resa som jag. De skulle få lära känna Kinneh, Yuma och Sunna, Ous-Boy och alla andra. De skulle också få äta Ebbeh efter skolan och svettas i sina skoluniformer i 100% polyester. De skulle få springa på Kachikallis gator och lära sig snacka skit med alla mina kusinbarn och säkerligen få veta att det gör man inte framför min faster Ramou. Badjen Ramou, den mest fashionabla kvinnan jag känner. En matriark med tillsynes oändligt många kreationer i sin lilla garderob. Och mina kusiner, fortfarande fulla av idéer för att starta sin ”small business”. Allt detta väckte de gamla drömmar som jag burit med mig i 18 år. Nu kunde våra drömmar äntligen bli verklighet. Jag är så glad att vi äntligen startat vår ”small business”. Det här är ett så stort steg för mig och mina kusiner. Nu händer det! Följ oss på vår resa!


 /Joanna Lemnelius